CD från arkivet: Adam Green – Gemstones (2005)

För ett par år sedan, närmare bestämt runt 2001, sa en polare till mig att ”du måste höra det här!” innan han satte på The Moldy Peaches självbetitlade album. Han var redan såld, och jag blev det likaså.

Adam Green och Kimya Dawson heter de två genier som slog sina huvudet ihop och gjort en lofi-platta av högsta kvalitet. Och med högsta kvalitet menar jag riktigt lofi. Allt är inspelat med ruskiga mikrofoner och med högar av glimtar i ögonen.

På en av låtarna börjar telefonen ringa i bakgrunden. Men varför avbryta en för övrigt full tillfredsställd inspelning? På en annan låt, där de sjunger varannan vers, glömmer Green tydligen att det var hans tur, så efter en stund utan sång sjunger Dawson fram ett ”Adam?” varpå han sjungande svarar ”I forgot.”.

Lofi.

Rå humor till hissmusik

Efter ytterligare ett par år – 2005 – släppte Adam Green sin egna skiva Gemstones. Nu var det inte längre lofi. Istället snackar vi högkvalitativt producerad musik, en slags lättsam pop slash dansband.

Men hans texter är däremot precis som innan. Titelspåret inleder med följande vers:

Gemstones cracking ’cause we’re just too strong, drum-sized yearning ’cause the pressures gone
Supervised love, crucified stubs, simmering red in the sex farm clubs
There’s an exit to this desert dangling freely from the shingles in the snow…
She’s a showoff, Xanax, Zoloft — bling-faced footprints of the zebras in the glen

En svängig bluesdänga med titeln ”Crackhouse Blues” svänger det om, trots att texten verkar vara skriven av någon hög på just crack.

Några av de andra låtarna vågar jag inte ens citera från. I likhet med The Moldy Peaches är låttexterna en lek med ord. Det är som om någon snedtrippat på LSD och skrivit alltihop en natt. Typ.

Det är en skiva som är värd att – bildligt sett – damma av och spela upp i Spotify.