Ett livstecken efter en lång period

Jag har inte uppdaterat den här bloggen på länge nu, och det beror på att jag har haft en riktig skitperiod.

I höstas började jag gå tillbaka för att jobba och framåt jul skulle jag jobba 100%. Men det gick inte. Inte alls. Jag orkar knappt jobba mer än någon timme per dag. Så för ett litet tag sedan blev jag sjukskriven igen. Nu med förhoppningen att jag ska kunna hitta tillbaka till rutiner i livet, för sådana har jag definitivt inte orkat bry mig om.

Jag har haft dagar när jag knappt gått upp, mer än att gå på toaletten. Jag har inte gjort någonting. Sovit och tittat på film och mått fruktansvärt dåligt. Ångesten har stått och stampat på mitt bröst dygnet runt.

Sen har jag fått en dag som fungerat lite bättre, men så har det helt tiden hänt saker – som för friska kanske uppfattas som löjliga småsaker – som tryckt ner mig igen.

Ångest, depression, ond cirkel

Mina föräldrar överraskade mig med att köpa en bil till mig. Inget avancerat men mer än tillräckligt. Det fick mig att må bättre ett litet tag. Efter att jag haft bilen i två veckor så är det någon som kör på den bakifrån, när jag står parkerad på en gata mitt inne i ett villakvarter. Personen som kört på den smiter från platsen. Två veckor fick jag ha en hel fin bil… Tillbaka till hålet.

Och så har det varit. Upp och ner som en jojo. Och under hela tiden har jag knappt fått någonting gjort. Vilket naturligtvis påverkar mitt företag negativt, eftersom när man lever på annonsintäkter från sajter, måste sajterna uppdateras för att få trafik.

Mina sajter får inte en massa ny trafik under tiden jag ligger i en soffa och gråter och hyperventilerar.

Jag är absurt efter med allt pappersarbete och allt som har med jobb att göra.

Idag har jag haft ett par bra dagar. Jag har varje dag varit ute och promenerat lite, för att nå ett lågt men rimligt mål. Det har fungerat sedan i fredags. Och jag har även skött maten relativt bra.

Crohns vs bipolär

Något jag har lärt mig, är att det suger att ha både Crohns sjukdom och ha depressioner och ångest i och med bipolär diagnos. För om jag mår dåligt psykiskt sköter jag inte mat och motion ordentligt, varpå Crohns börjar strula. Och när Crohns strular så får jag problem med smärta och då mår jag ännu sämre psykiskt. Det är en ständig ond spiral som ofta känns hopplös att ta sig ur.

En person som aldrig haft en riktig depression, vet inte hur svårt det är att göra en så enkel sak som att gå en promenad. Det känns helt sinnessjukt svårt att genomföra. Man skulle likaväl bett mig att flytta Atlanten tjugo centimeter åt vänster. När depressionen har bitit sig fast fullständigt går det inte att göra någonting.

Jag kan inte göra mer än mitt bästa, och mitt bästa är verkligen bara en bråkdel av vad jag kunde göra för tio år sedan. Då var jag fantastiskt produktiv. När jag tänker på hur bra jag var får jag ångest.

Så att, jaha ja… Fuuuck!