Godzilla fyllde 20 i år och den håller inte
En av mina favoritfilmer är Jurassic Park. Den släpptes redan 1993 och briljerade med dockor, robotar och CGI-animationer av dinosaurier. Och faktiskt håller dessa effekter även idag. Originalfilmen Jurassic Park ser fortfarande snygg ut.
Så när jag på HBO snubblade över Godzilla med Matthew Broderick från 1998, så passade jag på att se om den. Inte för att jag hade något bra minne av den, utan för att jag dels ville se hur den höll idag. Och så älskar jag monsterfilmer…
Det kortfattade svaret är att, nej. Roland Emmerichs storslagna film om den japanska jätteödlan som invaderar New York håller definitivt inte. De scener där man använd sig av riktiga dockor är okej, men alla CGI-animationer är rent utsagt usla.
Animationer är väldigt viktiga
Godzilla får liksom aldrig rätt färg. Ljussättningen är fel på honom hela tiden. Och sen kläcks dess ägg, efter en ruvningstid på cirka 4-5 timmar, och ut hoppar förskräckligt kassa lågbudgetversioner av Jurassic Parks velicoraptors.
Skuggning, färger, rörelser och allmän rendering av mini-godzillorna är på samma nivå som rancor-scenen i Return of the Jedi från 1983 (där det förvisso är en sunkig stop-motion-lösning).
Hur filmerna ser ut, med effekter, är bland det viktigaste i en monsterfilm. Storyn är ju alltid densamma – även om Spielberg visade att man kunde göra det grymt bra med genomtänkta karaktärer och smarta spänningsmoment i Hajen (1975).
Monster dyker upp och hotar folk. En grupp lite avigt ihopsatta ”hjältar” ska stoppa monstret. De verkar lyckas genom att döda ett monster, men det visar sig sen att det riktiga monstret fortfarande lever och är mycket större och farligare. Sen närmar man sig, men så kommer vändningen där allt hopp är ute, för att sedan avslutas med ett lemlästat monster och de kvarlevande hjältarna går mot solnedgången.
Det är samma manus i princip alla hyfsat stora monsterfilmer. Det går som sagt att göra bra, men för det mesta är det en rätt tunn och platt story. Så även i Godzilla från 1998.