Avengers: Infinity War, ett meh…

9,0 på IMDB? Det kan bara betyda att det finns miljontals tittare som i upplösningstillstånd efter en orgie i kända namn, action, one-liners och ett oväntat slut röstat alldeles för snabbt. För det här är ingen 9:a.

Jag kommer nog att spoila filmen, så läs inte vidare om du inte sett den och inte vill få handlingen avslöjad. Inte för att det finns någon, men ändå. Annars kan du klicka vidare.

Avengers: Infinity War ska alltså vara slutet på ett maraton av 20 filmer med superhjältar. Jag har sett i stort sett alla, men missat Panther (den är för ny för digital och har inte haft möjlighet att gå på bio).

Om ordet ”antiklimax” skulle illustreras med något, hade det varit slutscenen i Avengers: Infinity War. Ja, det är ett oväntat slut. Det slutar inte med att de goda vinner och de dumma dör, som i alla de andra filmerna.

Men bara för att det är oväntat, betyder det inte att det är bra. Det är så ohyggligt krystat, och det är så uppenbart att manusförfattarna suttit och försökt hitta på ett slut som är så pass oväntat att inget fanboy listar ut det i förväg.

Avengers: Infinity War

Det är som Mark Ruffalo råkade spoila för länge sedan; alla dör. Hälften av alla i universum i alla fall. Så det oväntade slutet är att den onda vann. Och hur oväntat är det egentligen? ”Vi måste vara jätteoväntade! Och det mest oväntade är att den onda vinner!”

Om han ens är ond – hans syn på allt är inte helt ologiskt. Men det är en djupare diskussion och någon sådan hör inte hemma i en Marvel-film, och framför allt inte i Infinity War.

Filmen börjar omedelbart med att man börjar slåss. Sedan dör någon känd karaktär. Sen slåss man vidare, och drar lite skämt (popkulturella referenser, mer eller mindre obskyra referenser till serietidningarna för nördarna eller om skådespelarna som spelar karaktärerna – jag lovar, 90 procent av skämten är av denna karaktär; banala och billiga rent litterärt men väldigt roliga).

Sedan dör nån till.

Ett par tuffa one-liners. Sedan slåss man vidare.

Och drar Batman-skämt (“Are you his ward?”) eller låter Spiderman referera till en film han kallar gammal för att det ska vara roligt för både 15-åringar och 50-åringar (“You remeberer that really old movie, The Alien?”) eller skämt om Chris Pratts viktminskning och Chris Hemsworth basröst och Chris Evans skägg.

Och gång på gång sitter vi tittare och bara yeeeah! så fort en ny karatär bland superhjältarna – bokstavligen talat – kliver ut ur skuggorna.

Manusförfattarna har verkligen hållt sig på den mest imbecilla nivå det bara går.

Så fortsätter det tills Thor kommer farande och hugger sin nya yxa i bröstet på Thanos. Som därefter bara drar nytta av infinity-stenarna för att ändra tid och rum och allt och så vinner han och så rullar eftertexterna.

Ur manusperspektiv är Infinity War en av de blekaste filmerna i Marvel-serien, trots att den inte slutar med att de goda vinner. Några personlighetsskildringar har man inte utrymme för, eftersom det finns trettontusen huvudkaraktärer som ska dela på de 2,5 timmarna CGI-action som filmen består av.

Själva slutet är ungefär 20 sekunder långt, eftersom att det ska vara så oväntat som möjligt. Det ska bara ta slut på ett förvånande sätt. Ja, det var – som sagt – inte förväntat att en superhjältefilm slutar med att den onda vinner. Men det är definitivt inget wow. Det är inget man svimmar över.

Det är bara ett… Meh.

Tommy k Johansson

Född 1977 som en äkta småländsk lantis. Sedan 1997 har jag arbetat med att skriva om datorer, Internet och annan teknik. Jag har varit frilansare, redaktör och chefredaktör för en lång rad tidningar, nyhetsbrev och sajter. Från 2010 bloggar jag heltid på TkJ.se som är en av Sveriges ledande teknikbloggar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.