Grattis Henry 5 år!

Idag fyller vår yngsta son 5 år, och vi väckte honom vid 6:30 med frukost på sängen och paket. Han var måttligt road av att bli väckt vid den tidpunkten under sportlovet. Eller bli väckt över huvud taget.

HenryHan är som mig – de första 15 minuterna efter att jag vaknat så vill jag inte ha någon social kontakt, och ingenting får avvika från rutinerna för då är dagen förstörd. En enklare beskrivning på problematiken är att jag har ett ruskigt morgonhumör.

Men vad unge herr Henry än tyckte om att bli uppsliten ur sin varma säng i svinottan på en ledig dag, så fyller han ändå 5 år. Det känns som om det var i förrgår som han ploppade ut ur sin mamma.

Jag minns dimmigt hur barnmorskan och sköterskorna sa något om dålig syresättning, slet tag i mig och sedan sprang vi iväg mot ett annat rum. Det kändes som om jag sprang och sprang. Ett halvt maraton fick jag springa innan vi kom till rummet med kuvösen där den nyfödde fick bättre luft.

Kort därefter återvände vi till förlossningssalen. Som visade sig ligga tvärs över korridoren till kuvösrummet. I min panik kändes det som om jag sprungit i tio minuter för att komma dit, medan det tog ungefär fyra steg för att återvända.

Snurrig på lustgas och en icke fungerande ryggmärgsbedövning överlät mamman namngivningen till mig. Jag gav honom genast namnet Henry, efter Henry Rollins, och mellannamnet Dexter efter… Dexter.

Henry Rollins

Tiden går fort. Äldsta sonen fyller snart 8 år. Och vad man glömmer bort mellan alla ”åh, vad tiden går fort!”-konstateranden, är att man själv också åldras. Det är ett faktum som snabbt sätter spår i psyket när verkligheten slår ett baseball-trä i ansiktet på en.

Jag fyller sålunda 40 år nu i mars. 40 år. Det gör mig till en medelålders man.

Ett av mina syskon tyckte för ett tag sedan inte att 40 år räknas som medelålder. I alla fall inte för de flesta. ”Din medelålder är kanske inte lika hög som oss andra”, påpekade hen krasst med syfte på mina sjukdomar.

Touché.

Lille Henry fick bland annat ett uppskattat Playstation-spel. Det stod mellan det och ett par feta Rollins-tatueringar, men tydligen vill de flesta professionella tatuerare inte gadda en femåring.

Författare: Tommy k Johansson

Född 1977 som en äkta småländsk lantis. Sedan 1997 har jag arbetat med att skriva om datorer, Internet och annan teknik. Jag har varit frilansare, redaktör och chefredaktör för en lång rad tidningar, nyhetsbrev och sajter. Från 2010 bloggar jag heltid på TkJ.se som är en av Sveriges ledande teknikbloggar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × fyra =