2017, jag välkomnar dig!

Äntligen är 2016 slut. Jag gick in i 2016 med att Lemmy från Motörhead precis dött, toppade i mitten med en diagnos som bipolär, och avslutade med att Carrie Fisher gick bort alldeles för tidigt.

Av detta kan du läsa in att jag älskar hårdrock, att jag under flera år dragits med en tung depression och svår ångest, och att jag är ett väldigt stort fan av Star Wars.

Min arbetsdator

Nu hoppas jag på ett bättre år. Dödsfallen kan jag inte göra något åt, men min psykiska sjukdom kämpar jag med. Efter att i ett halvår hoppat mellan en massa hyrläkare som alla verkade hade olika behandlingsmetoder, har jag nu fått en fast läkare och får en specifik behandling.

Jag har varit sjukskriven på heltid från i somras, men nu har jag börjat jobba 25 procent. Det går bra vissa dagar, andra inte alls. Men jag gör så gott jag kan.

Det här är förresten den första posten på min nya privata blogg. Jag har inga direkta mål med tkjohansson.se, förutom att ha en ventil för allt som inte har med datorer och teknik att göra. Med det sagt kommer jag försöka att inte göra det här till någon deppig sjukdomsblogg – även om det lär bli några poster om bipoläritet och morbus crohn, som jag diagnostiserades för 1996.

2010 var jag tvungen att operera bort två bitar av tunntarmen på cirka 25 centimeter. Det hade blivit förträngningar på grund av sår och ärrbildning, och det var så tajt att mat inte kunde passera:

Operation morbus crohn

Operationen gick bra. Jag hade djävulska smärtor i buken ett bra tag efteråt, men i övrigt gick allt utmärkt. När jag kom hem igen, i april, vägde jag ungefär 55 kilo. Men nu kunde jag åter äta precis vad som helst, vilket jag också gjorde.

Till hösten skulle jag lämna mjukisbyxorna för ett par av mina jeans – som jag inte fick på mig. Ställde mig på vågen och den visade 83 kilo.

Under hela mitt vuxna liv har jag inte kunnat passera 65 kilo och tanken på att sex mål mat om dagen skulle ha någon effekt fanns inte på kartan. Nu hade jag inga byxor som passade. Skjortorna gick inte att knäppa. Till och med t-shirts var för små. Mina svindyra Acne-jeans, som jag hunnit använda en gång, fick jag inte ens upp över låren.

Alla, inklusive mig själv, tyckte att det här var fruktansvärt roligt. Ett resultat i mitt frosseri är att jag idag knappt äter kakor eller godis. Det är inte gott längre. Och vikten är stabil.

Min crohns fungerar dock rätt bra idag. För ungefär två år sedan fick jag till slut äntligen börja med Humira (läkare undviker gärna det, eftersom varje dos kostar runt 5500 kronor), en behandling som innebär att jag själv tar en spruta varannan vecka.

Magen är hyfsat bra och jag har inte blivit inlagd på sjukhus sedan jag började med Humira. Före det var jag inlagd ett par veckor varje år, med tarmvila (näringsdropp 24 timmar om dygnet, som i princip binder fast dig i sjukhussängen). De enda problemen jag har med crohns idag, är den ledvärk som många av oss dras med.

Nu när vi avklarat mitt allmänna hälsotillstånd, så vill jag undvika att bli definierad av dessa. Jag vill hellre ha fokus på mitt arbete med att skriva om datorer och teknik. Och andra intressen, som musik och film och TV.

Barnen

För att avsluta med ett positivt stycke, så har jag förresten två söner som jag älskar. De fyller nu under våren 5 respektive 8 år. De är supercoola.

Författare: Tommy k Johansson

Född 1977 som en äkta småländsk lantis. Sedan 1997 har jag arbetat med att skriva om datorer, Internet och annan teknik. Jag har varit frilansare, redaktör och chefredaktör för en lång rad tidningar, nyhetsbrev och sajter. Från 2010 bloggar jag heltid på TkJ.se som är en av Sveriges ledande teknikbloggar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 + 6 =